CD recension: Gone av Faris Nourallah
Nourallah för alla

Artist: Faris Nourallah
Titel: Gone
Bolag: Kitchen music 2007 (Hemifrån)
Betyg: 8

Faris Nourallah är en hemmapulare som stött på en riktig guldåder genom att gräva där han står. Gone är femte soloplattan sedan han avslutade samarbetet med brorsan Salim 2002. Och liksom de tidigare albumen är Gone proppad med poppiga, glittrande guldklimpar som Faris vaskar fram i sin hemmastudio i Texas där han rattar både mixer och alla instrument själv.

Av de tretton låtarna är bara en över tre minuter och flera avslutas strax under två. Det känns fullständigt naturligt för musiken har den där melodiösa 60-tals känslan men samtidigt ett slags weltschmerz av mer postmodernistiskt slag som gör den unik och väldigt Nourallahisk. I mina öron låter han som en sammansmältning av David Byrne och Ray Davies om man nu ska försöka beskriva stämningar i musiken. Och med det menar jag att Faris har en röst och en sångstil som ibland påminner om både dessa musiker men också att han vårdar melodi och text som Davies integrerat med Byrnes knixighet och knorr.

Min ständige belackare och Otaktskollega Mo Green efterlyste häromdagen listor med sommarplattor – glada, poppiga saker med solkänsla – Mungo jerry, Lovin Spoonful etc. Här är en platta som nog skulle platsa på en sådan lista om man får ta med musik för de där vita, varma sommarnätterna och morgnarna som bubblar av livsglädje men som också innehåller ett stort vemod.

Peter Linde, 2007-05-30

© 2005-2009, de enskilda författarna. Använt med tillstånd.